Nu har jag landat i det här att jag kom in på skolan. Jag är så glad! Vilken ångest det hade varit nu om jag inte kommit in på utbildningen. Veta att snart måste jag börja jobba och Max måste börja på dagis. Vantrivas på jobbet och längta efter Max. Att inte få vara nära honom. Det känns fortfarande hemskt jobbigt att behöva lämna bort honom men det känns lite lättare när jag får göra något som utvecklar mig.
Fick beskedet från skolan i dag. Jag kom in på den utbildningen som jag sökt! Jippie!!! Vilken otrolig lättnad. Jag är så glad men jag har inte hunnit fatta det ännu.
På eftermiddagen ringde jag till skolan för att höra hur det går med min antagning till kursen. R, som är projektledare för antagningarna till KY-utbildningarna på skolan, svarade att hon ännu inte har något besked att ge. Preliminärt ser det bra ut för mig. Att hon inte brukar ge preliminära besked hur som helst utan att jag kan känna mig ganska lugn. Svårt att vara lugn när det känns som att hela ens framtid står på spel. Det är bara att fortsätta vänta.
Så är det dags för läkarbesöket på KS Huddinge. Egentligen skulle jag dit på fredag men det blev ändrat till idag, vilket är bättre så är det gjort. När jag fick den här läkartiden i slutet av oktober så kändes det som en evighet till det var dags och nu är vi här! Det känns lika märkligt varje gång när man är framme vid en händelse som är förknippat med ett visst datum långt fram i tiden. Jag är inte orolig för läkarbesöket. Jag är mer orolig för resultatet av proverna. Givetvis blir jag glad om proverna är bra. Det som känns jobbigt är om proverna är okej men jag känner mig inte bra. Just nu vet jag inte riktigt hur jag mår. Det här att jag inte vet vilket datum Max ska börja på dagis och hur det blir med skolan bidrar säkert till hur jag känner mig.
Hemma igen och nu vet jag hur jag mår. Det är inget fel på sköldkörteln. Jag mår bra och nu är det bara att gilla läget.
På eftermiddagen hade vi tid på BVC för vägning och mätning. Jag pratade lite med sköterskan om mat, sluta amma på natten. Max fick sin tredje och sista vaccinering. Han blev bara lite ledsen, så det gick bättre än jag trodde att det skulle göra.
Längd: 78 cm
Vikt: 10 370 g
Homf: 49 cm
Har precis fått veta att jag kanske inte har något jobb när föräldraledigheten är slut. Det känns nervöst samtidigt som jag absolut inte vill tillbaka. Företaget som jag jobbar för har tydligen inlett samarbete med ett annat företag och det har i sin tur lett till att många från mitt företag får gå på grund av arbetsbrist. Det har uppstått övertalighet som det så fint heter.
Jag borde se det som ett tecken på att det är dags att göra något annat och få ändan ur vagnen att ta mig därifrån.
Förändringar är bra. Förändringar är inte alltid av ondo.
Äntligen var det dags för läkarbesöket på SÖS. Läkaren var ganska ung, vilket är vanligt idag. Jag fick beskedet att proverna var bra. Jag har inget fel på sköldkörteln. Jag blev faktiskt förvånad. Kändes nästan lite snopet samtidigt som jag givetvis är glad över att jag är frisk. Jag frågade om stickningarna som jag har i händer och fötter men det kunde han inte svara på vad det är för något. Jag envisades och till slut fick jag till att ytterligare prover togs. Om det var något konstigt med dem så skulle han höra av sig, annars inte.
Proverna togs innan jag gick hem. Jag fick också tid för återbesök. Återbesöket blir på min födelsedag. Vilken födelsedagspresent!
Jag har haft en tid då jag känt stor hopplöshet över att må dåligt och inte få någon hjälp. Eller att hjälpen ligger så långt bort. Jag fick tid för provtagning 28 november och läkartid den 7 december. Det är inte så långt dit egentligen men när man mår dåligt och har en liten krabat att ta hand då känns det tungt. I början av veckan ringde jag till min läkarmottagning och berättade att jag kände mig sämre. Att jag tappat energi och känner att jag har svårt att orka med Max. Sköterskan skulle kolla upp andra vårdalternativ och återkomma. Hon ringde för några dagar sedan och sa att hon pratat med SÖS och att jag kunde vänta mig brev därifrån.
Idag, på förmiddagen, ringde en sköterska från mottagningen på SÖS och sa att jag har tid hos doktorn på måndag och att jag var tvungen att komma in i dag innan lunch för provtagning. Jag plockade ihop allt som vi behövde. Klädde på Max och drog iväg med vindens hastighet till tunnelbanan. Vi hann i tid till medicinmottagningen. Puuuh....
Nu börjar det kännas lite ljusare.
Så var det dags igen för besök på BVC. Idag var det 10-månaderskontroll också. Först träffade vi vår sköterska som vägde och mätte Max. När det var klart fick vi fick träffa doktorn, som lyssnade på Max hjärta och lungor och kontrollerade att han utvecklats som han skulle.
Längd: 76 cm
Vikt: 10 030 g
Homf: 48,4 cm
Jag fick brev från sjukhuset idag. Det stod att remissen var mottagen och beviljad och att de ska höra av sig. Remissen beviljad? Jag trodde inte att en remiss inte kunde bli beviljad. Hmm, märkligt.
Posten kom redan 8.40. Det var också märkligt.
Nu är det väntan som gäller. Jag väntar på besked om antagningen till skolan. Jag väntar på svar på remissen angående min sköldkörtel som krånglar. Ovisshet är jobbigt. Tankarna är många. Ibland svåra att sätta på pränt.
Jag läste i en bok som jag har om att leva här och nu. När man inte är närvarande i det som händer i nuet så lever man faktiskt inte fullt ut. Med väl preciserade mål behöver det inte vara tryggare att tänka framåt eller bakåt i tiden istället för att satsa allt och låta livet komma till en. Med egna mål som du har hämtat ur dina innersta behov så kommer du att drivas framåt mot målen av egen önskan och med egna krafter. Först när du har väl preciserade mål kan du ta kontrollen. Då släpper rädslan för att misslyckas och du känner dig trygg i dig själv istället för att vara i händerna på omständigheterna.
Jag tänker mycket på vad min doktor och jag pratade om under tiden han opererade mitt åderbråck. Vi pratade om tiden då han utbildade sig till läkare. Vägen dit var inte spikrak men det gick framåt. Han sa: "Det finns alltid tid". Det kändes så hoppfullt på något sätt när jag tänkte på min egen situation.
Jag har börjat fundera lite på vad jag ska göra om jag inte kommer in på skolan. Vilken hemsk tanke men den måste ändå tänkas! Tanken på att läsa företagsekonomi A och B på distans kvartsfart har börjat gro. Sista ansökningsdag för A-kursen är 7 november.
Om jag inte skulle komma in på utbildningen. Vad ledsen jag skulle bli. Så misslyckad jag skulle känna mig och slutligen vad pinsamt det skulle kännas med tanke på hur många jag har berättat det här för...
Intervjun tog drygt 40 min. R som höll i intervjun var trevlig och det kändes bra. Jag fick inte frågor om vad mina styrkor och svagheter är, däremot fick jag berätta lite om mig själv och varför jag söker just den här utbildningen. Dessvärre får jag inte besked om jag blivit antagen eller inte förrän tidigast i början av december. I sämsta fall får jag besked 21 december. Det känns jättelångt dit. Känns som det blir svårt att hålla modet uppe. Det är bara att bita ihop. Nu är det klart och jag gjorde mitt bästa.
Jag fick rådet av R att börja tänka ut 15 företag som jag skulle kunna tänka mig att praktisera på, så det ska jag ta tag i nu.
Idag är dagen med stort I! I som i intervju. Jag gåller som bäst på att göra mig i ordning. Om drygt en timme är jag på väg och farmor ska passa lillplutten.
Dan innan intervjun. Givetvis funderar jag funderar mycket på den. Jag passade på att googla om intervjuer och det gav faktiskt lite. Att man ska passa sig för att upprepa det man har skrivit i CV:t. Intervjun är till för att den som intervjuar vill se hur verbal man är och hur man formulerar sig. När jag hade läst det här och gått igenom intervjun mentalt i huvudet så kändes det bättre.
På eftermiddagen hade jag tid hos doktorn. Fick svaret på röntgen som jag gjorde för några veckor sedan. Röntgen visade ingenting som kunde vara något farligt, däremot måste jag få behandling och fick remiss till endokrinologen på Huddinge. So far so good.
Igår innan jag gick och la mig läste jag mejlet som jag fick från skolan, i vilket jag fick bekräftelse på att jag skulle göra proven den 18 oktober. På förmiddagen hörde skolan av sig. När jag kände igen telefonnumret så tog hjärtat ett skutt av glädje. Då förstod jag att jag hade klarat proven. Vilken lyckokänsla... nu har jag kommit halvvägs. På måndag kl 11 har jag tid för intervjun.
Jag kände mig konstigt nog väldigt lugn hela dagen. Det är märkligt. När jag gjorde proven kände jag mig jättestressad och var alldeles kall om händerna, vilket inte gör det lättare att skriva precis.
Matteprovet kändes som att det gick vägen. När jag gick igenom provet i huvudet hittade jag några fel som jag givetvis retade mig på. I det stora hela borde det ha gått bra.
Engelskaprovet var svårt. Det var mycket svårare än jag trott. Jag är jätteosäker om det gick vägen.
Det är skönt att det är gjort. Nu när jag har gjort proven så känner jag att det hade inte förändrat utgången om jag väntat med proven till 6 november eller 1 december. Det känns också bra att veta.
Nu är det bara att hoppas på att det gick vägen.
Max sov faktiskt en stund mitt på dagen så att jag kunde plugga en sista gång. Det kändes bra att ha gjort det. Inte för att jag tror att det gör saken bättre men det känns bättre.
Det är så lätt att ta något för givet. Det är lycka att få vara tillsammans med Max och se hur han utvecklas dag för dag.
Idag fick Max sin åttonde tand. Nu har han fyra tänder uppe och fyra tänder nere. De två sista tänderna är som små små risgryn men de finns där.
Imorse var Max fortfarande varm. Jag tog tempen som visade 39,0. Fortfarande inga symtom på förkylning. Jag ringde till BVC och frågade om jag skulle ge alvedon och det tyckte sköterskan att jag skulle göra. Max fick lite alvedon men jag kan inte säga att han blev så mycket piggare av det. Men efter ett tag kändes han inte riktigt lika varm längre. Av en händelse tittade jag i hans mun och där såg jag att sjunde tanden spruckit igenom. Där fick vi förklaringen på febern. Känns lite bättre nu när vi vet varför Max har feber. Tänk att har han 7 tänder. Den åttonde tanden är inte långt borta...
Lördagen den 13 oktober:
Vi har fortfarande hyrbilen så vi tyckte att det var lika bra att ta en liten tur eftersom vi snart kommer att få tillbaka vår egen antifamiljbil. Vi ville åka till någonstans i närheten. Valet föll på Vaxholm. Vi tog med farmor och kisse. När vi körde in i Vaxholm så var det fler bilar än vi trodde att det skulle vara och därmed färre parkeringsplatser, vilket är en naturlig följd. Till slut hittade vi en parkeringsplats, men ingen biljettautomat. Mannen frågade till sist en Vaxholmsbo var närmsta automat finns och fick till svar att det är gratis att parkera i Vaxholm. Varför tar man då inte bort skyltarna som talar om vilka tider om dagarna som man är skyldig att betala biljett på?
På hemvägen åkte vi förbi Åkersberga där mannens bror med familj höll till för dagen. Vi stannade där någon timme innan det bar av hemåt.
När vi kom hem var Max lite trött och sov middag en stund. När han vaknade var han varm och ögonen blanka. Jag tog tempen på honom. 39,3 hade han. Stackars liten!
Söndagen den 14 oktober:
Max är idag 9½ månad.
Max och jag gick upp så att mannen skulle få sova en stund till innan han behövde gå upp för att åka iväg till jobbet.
Natten som gick blev orolig. Max var varm och lite ledsen emellanåt. Idag visade tempen 38,8.
Det blev en lugn dag inomhus. Max och jag tittade på TV under tiden mannen jobbade. Resten av dagen blev mys och avslutades med en god middag och film. Jag var helt slut och somnade bredvid Max på vardagsrumsgolvet.
Idag la jag min ansökan till skolan på brevlådan, så är etapp 1 avklarad. På torsdagkväll ska jag göra de diagnostiska testerna i matematik och engelska. Blir jag godkänd på dessa så blir jag kallad till intervju och vips är jag lite närmare mitt mål. Behöver jag säga att jag är jättenervös?
Det har gått drygt en vecka sedan jag skrev sist. Det har varit en vecka full med tankar. Nu vet jag som sagt hur jag mår. Jag har en överfunktion på sköldkörteln. Jag hade det på känn, så jag är inte förvånad. Jag har ju dessutom känt av en del symtom. Jag ska till doktorn nästa fredag. Han vill se hur jag mår och ge mig en remiss till en endokrinolog, dvs en specialist på hormonsjukdomar.
Att inte veta är jobbigt. Samtidigt kan vetskapen om någonting också vara jobbig men det ligger på ett annat plan. Nu är det en vecka sedan jag undersökte sköldkörteln och jag funderar mycket på vad resultatet kommer att vara. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt är bra. Det optimala skulle vara att jag är frisk som en nötkärna och att jag kommer in på skolan. Men så bra får väl ingenting vara...
Om mina föräldrar hade levat så hade de firat sin 49:e bröllopsdag idag! Det är ju några år det. Pappa har nu varit borta i 22 år och mamma i 10. Jag är så ledsen över alla deras förlorade år. Allt som de inte fick uppleva tillsammans. Att de inte fick uppleva tjejerna och Max. Båda hade älskat alla barnbarnen. Det är så sorgligt att Max inte har någon mormor, morfar eller farfar. Alla tre är borta sedan länge. Men han har en farmor som nästan älskar ihjäl honom och vill ses jämt! Och det är det inte alla som har!
Vi fick en mysig sista september. Mannen var tvungen att jobba, vilket han oftast gör trots att det är söndag och vilodag. Vi följde med till jobbet och fick en skön stund ute i solen. Det var nästan 20 grader varmt ute. När mannen jobbat klart åkte vi och åt sen lunch och sedan blev det fika hos farmor.
Men vilken dag det blev! När mannen åkte till jobbet satt kisse på fönsterblecket. Jag plockade undan efter frukost. Bytte blöja på Max. Plötsligt kändes det som att det skett en förändring. Jag insåg att förändringen bestod i att Kisse inte syntes till. Jag ropade och lockade på Kisse men ingen katt kom. Då insåg jag att Kisse inte längre var inne utan att hon var på rymmen! Jag klädde på Max i all hast och så störtade vi ut med barnvagn och koppel i högsta hugg. Vi gick mot sidan där parkeringen för bilarna är. Jag ropade på Kisse. Plötsligt hörde jag ett svagt jamande långt bort. Jag fortsatte ropa och där var hon! Vad glad jag blev. Jag satte på henne kopplet fort och tog in henne i lägenheten. Max och jag gick ut på promenad, eftersom vi var i ordning. När vi gått en stund ringde L. Jag kände ett stort stygn av dåligt samvete att det inte var jag som ringde henne. Vi bestämde att höras igen om några timmar för att bestämma mer exakt om vår promenad som vi pratat om i flera veckor. Vi fick en kall men mycket trevlig promenad i Vinterviken som avslutades med en latte på Kafé Pladder. När vi kom hem var vi kalla som is. Det tog ett tag att tinaupp. Kvällen blev mysig med hemmagjord pizza framför teven.
Det finns inget mer intressant än att få följa en liten människas utveckling. För bara några dagar sedan ville han inte så gärna ta nappflaskan. Nu går det hur lätt som helst att ge honom flaskan och han äter, bara det inte är välling i den. Idag åt han en hel portion gröt. Den var ganska lös men det var trots allt en hel portion. Nu äter han mat med förhållandevis god aptit. Det gjorde han inte för några veckor sedan. Samtidigt känns det lite sorgligt att han ska bli stor trots att det är det naturligaste saken i världen. Att det är större och självständig han ska bli. Det som känns hemskt är att för varje dag som går blir jag bara äldre och äldre och min bebis är borta för alltid.
Vi sammanstrålade med farmor på tunnelbanan. Farmor skulle passa Max under tiden jag skulle röntgas. Vi var alldeles för tidiga på sjukhuset, vilket var bra eftersom jag skulle hinna amma Max en sista gång innan det var dags för scintigrafin.
Innan undersökningen fick jag ge lite uppgifter till en sjuksköterska. Sedan fick jag följa med henne in på ett rum där hon gav jag injektionen för röntgen. Jag fick vänta i en kvart innan det var dags för själva undersökningen. Jag var helt oförberedd på vad som skulle hända. Jag fick ligga på en smal brits. Jag åkte bakåt samtidigt som kameran sänktes ned. Den var bara någon centimeter ovanför mitt ansikte. Till att börja med kändes det lite läskigt. Sköterskan la ett föremål nedanför halsen som skulle visa var nyckelbenen var på bilderna. Under tiden lyssnade jag på radio, vilket underlättade hela undersökningen betydligt. Första bilden tog 5 min och andra tog 10 min. Hela undersökningen tog allt som allt 40 min. Det gick fortare än jag trodde. Innan vi åkte hem tog vi en fika på sjukhuset. Kaffe och bulle. Å vad gott det var med fika! Och nu är det alltså amningsstopp. Jag har verkligen gruvat mig för det här, men det gick bättre än jag trodde. På eftermiddagen åt han lite välling, han fick frukt och lite mat. På kvällen blev det mera välling. Han sov till 2. Då ville han inte ha välling. Han var jätteledsen. Då värmde mannen bröstmjölk och det åt han och så somnade han om. Kl 6 vaknade han igen och var hungrig. Jag värmde bröstmjölk. Han åt och somnade. Sov till kl 8. Vilken lättnad när natten var över. Stackars mannen. Han sov inte en blund på hela natten. Kanske förde jag över min nervositet på honom. Jag kunde trots allt sova till och från under natten.
Nu är det bara att vänta på resultatet av undersökningen. Sjuksystern sa att det skulle ta en vecka för min läkare att få bilderna. Nu håller jag tummen för att allt är som det ska.
Nu håller jag som bäst på att göra mig och Max i ordning för att åka till sjukhuset och göra undersökningen. Vi ska träffa farmor på tunnelbanan om en liten stund.
Tänker mycket på morgondagen och hur det kommer att vara med Max vid den här tiden imorgon...utan tutte. Det kommer nog bli jobbigt. Det som känns värst är om han vill ha tutte och så kan han inte få det på grund av amningsstoppet. Har försökt att samla ihop så mycket mjölk som möjligt hela dagen. Annars har vi haft en mysig dag ihop Max och jag. På eftermiddagen besökte vi lekis och på hemvägen gick vi igenom Vinterviken.
På eftermiddagen hoppade mannen och jag in i en fotoautomat och tog var sin omgång med kort. Mannen behöver kort för att förnya sitt körkort och jag behöver kort för min ansökan. Vad nöjd jag kände mig när det var gjort! Inte över resultatet, dvs hur korten blev, utan att det blev gjort i god tid. Bara en sådan sak! :-)
Idag är det lördag och om två dagar är det dags för röntgen av sköldkörteln. Med andra ord, dagen med amningsstopp i minst 24 timmar närmar sig med stormsteg! Max vill inte äta välling. Han leker med nappen eller blir så arg och ledsen när han inte får tutte, att han blir röd i hela sitt söta lilla ansikte. Jag räknar med fasa ner timmarna fram till tisdag. Hur ska det här gå....????
Idag blev en bra dag. Max och jag åkte på eftermiddagen till mannens kontor. Tanken var att jag skulle skriva ut min ansökan till skolan. Jag vill ha allting klart i mycket god tid, eftersom jag inte vet om jag måste opereras eller om mannen kommer iväg på en kryssning med arbetet. Deadline för ansökan är 17 oktober. Nu när allting är gjort känner jag mig lite lugnare.
Nu är tiden bokad för scintigrafin av sköldkörteln. Den ska göras på tisdag. Känns läskigt att det ska föras in ett radioaktivt medel i kroppen. Eftersom radioaktiva ämnen går över i bröstmjölken blir det amningsstopp i minst 24 timmar. Stackars Max! Nu är tiden inne för välling. Vi måste börja med smakportioner så att det funkar på tisdag. Max fick första smakportionen på kvällen och det gick faktiskt bra. Jag är förvånad men glad!
Max hade barnvakt för första gången. Från början var det tänkt att storasyster H skulle passa honom. Tråkigt nog var hon tvungen att jobba. Därför fick farmor uppdraget. Det gick faktiskt över förväntan. Han var ledsen ett tag men till slut tog han nappflaskan och sov i sin säng tills vi kom hem.
Det har varit tyst här ett tag. Jag har funderat mycket på vad jag vill göra efter mammaledigheten och det har tagit mycket energi. Jag har opererat ett åderbråck på benet och i samband med det togs ett blodprov och då upptäcktes det att min ämnesomsättning är för hög. Jag ska få en remiss till en scintigrafi av sköldkörteln och det har också tagit en massa energi. Det känns så konstigt när man ska fixa till en sak och så upptäcks något annat som blir ett problem och så blir inte slutet på det som man hade tänkt sig. Å andra sidan blir det ju väldigt sällan som man tänker sig. Det här med min sköldkörtelrubbning är en svårsmält karamell. Jag har vetat om det sedan sista augusti. Jag vet inte om det beror på att jag har läst mycket om sköldkörteln som gör det men jag har mått väldigt dåligt den senaste veckan. Jag känner mig väldigt trött och orkeslös, ibland mår jag hemskt illa.
När jag träffade min vän G för några veckor sedan kom vi att prata om det här med utbildning. Att hon gått en utbildning på IHM. Jag berättade för henne om min önskan att göra någonting annat. Få en helt annan inriktning på mitt yrkesmässiga liv. Hon berättade mer om IHM. Allt lät så bra. Så roligt. Jag har funderat mycket på det hon berättade. Läst mer om IHM på nätet. Jag gick in på avdelningen heltidsstudier och hittade en utbildning som jag skulle vilja läsa. Tanken att läsa vidare började slå rot och fick fäste. Nu har jag bestämt mig! Jag ska söka IHM Affärsekonom, Sista ansökningsdatum är 1 december. Jag har till och med lagt upp en strategi för hur jag ska förbereda mig för ansökan. För att klara av ansökan måste jag göra ett CV. Jag har aldrig gjort ett CV i hela mitt liv! Jag måste skriva ett personligt brev med motivering varför jag söker utbildningen. Två tester ingår också i ansökan. Matte och engelska. Om man blir godkänd på testerna blir man kallad till en intervju. Därefter gör skolan sin gallring. Endast 40 personer blir antagna.... Det kommer inte att bli lätt.
Det är samma sak varje år. Det är lika hemskt när det är den 1 augusti. Det har säkert att göra med att nu känns det som att sommaren vänder och hösten närmar sig med stormsteg. Det är hemskt! Jag vrida tillbaka tiden till runt mitten av maj, då var hela sommaren kvar. Nu är det bara augusti kvar sedan är hösten här och jag har kommit ännu närmare tidpunkten då jag måste börja jobba och Max ska in på dagis. Stackars honom. Nu har han kanske den lyckligaste tiden i sitt liv. Det är i alla fall den friaste tiden. Nu finns det inga måsten för honom. Gullungen är morgontrött. Vad hemskt det känns att behöva slita upp honom tidigt om mornarna för att sedan ta honom till dagiset. Hua, det känns verkligen hemskt. Deprimerande. Jag måste bli bättre på att ta vara på nuet. Glädjas åt det jag har för stunden. Jag har ju trots allt flera månader kvar tillsammans med min lille älskling innan allvaret börjar.
Ikväll ska vi lämna tillbaka bebiskorgen till min kompis G. Jag ser verkligen fram mot det. Vi är hemskt trångbodda och har inte kunnat ha både korg och spjälsäng i sovrummet. Tjohej! Nu kan vi äntligen skaffa spjälsäng åt lilleman. Samtidigt ska det bli kul att träffa G. Jag har inte träffat henne sedan hon kom hem till oss med bebiskorgen.
På eftermiddagen fikade Max och jag med min väninna I. Vi satt på en filt i Vinterviken och fullkomligt blåste bort. Vinden tog i så jag trodde att vi skulle blåsa bort. Det är läskigt när vinden tar i så mycket, som pricken över i började det regna också.
Vi fick trots det dåliga vädret en trevlig stund tillsammans.
Idag är det min pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 89 år och varit en riktig liten gubbe. Han blev ingen liten gubbe. Han blev sjuk och gick bort för 22 år sedan. Jag tänker på honom mer eller mindre varje dag. Jag saknar honom så. Det är så sorgligt att Max och tjejerna aldrig får träffa honom. Han hade älskat sina barnbarn mycket.
När mannen kommit hem från jobbet så åkte vi till graven och satte en blomma på den. Det är hemskt jobbigt att åka dit men det kändes skönt att vi ändå gjorde det.
Mannen kommer att ha en veckas semster med början på fredag. Vi har bestämt oss för att åka till mannens släktingar i Sundsvall. De har en stuga vid en sjö. Det är jättefint där. Problemen var att vi inte kunde åka tillsammans i bilen, eftersom bilen tyvärr inte är en familjebil. Och att vi inte hade någon som kunde passa Kisse under tiden vi kommer att vara borta. Våra kissevakter är också i Sundsvall. Alternativet var att mannen och Kisse skulle åka bil upp och Max och jag skulle åka tåg. Det kändes så tråkigt att inte få åka tillsammans upp. Mannen ville dessutom åka tåg. Tyckte det skulle vara skönt att slippa köra och sitta i bilen själv. Efter mycket om och men bestämde vi oss för att hela familjen ska åka tåg. Vi bokade djurvänliga biljetter. Nu hoppas vi bara att det blir fint väder så att vi kan bada med Max i sjön.
Lördagen den 14 juli:
Vi vaknade till solsken. Mannen fyllde år. Jag kan inte säga att Max och jag sjöng men vi uppvaktade med blommor och paket på sängen. Vi låg kvar i sängen och försökte sova eftersom det skulle bli en lång dag. Max och jag lyckades somnade om. Vi sov i nästan 2 timmar. Mannen kunde inte sova. Sedan var det dags för frukost. När vi ätit gjorde vi oss i ordning för att åka iväg till mannens moster som också fyllde år. Vi fick komma dit från kl 15. Det var samling där innan middagen kl 17. Restaurang Ekens krog var abonnerad för ändamålet.Totalt blev 22 stycken som samlades hemma hos födelsedagsbarnet. Jätteroligt att så många släktingar och vänner kunde komma. Tyvärr är det inte så ofta vi ses trots att vi inte bor så långt ifrån varandra med vissa undantag.
Det blev en trevlig kväll. God mat. Det enda minuset vsr astt de spelade musiken högt, för högt för Max så han och jag var utanför restaurangen. Det var okej. Allt är okej när jag får vara tillsammans med Max.
Dagen avslutades med regn. Trots att regnet öste ner så kändes det kvavt. Vi var hemma vid 01.30-tiden. Vi åkte taxi hem och Max var helt slut och somnade i bilen. Lilla gullunge! Han var glad hela dagen trots alla människor och alla nya intryck. Han är världens bästa Max och vi älskar honom så mycket.
Söndagen den 15 juli:
Vi tog sovmorgon. Det behövde vi eftersom det blev sent i natt. När Max sovit klart på eftermiddagen åkte vi tillbaka till Ekens krog och åt lunch tillsammans med några av gårdagens festdeltagare tillika släktingar. Vi hade glömt kvar några saker hos mannens moster så det blev två flugor i en smäll. Det var trevligt att träffa släktingarna igen. Efter några timmar åkte vi hem och la oss i solen på gräsmattan. Kisse fick vara med.
Det är inte bara kronprinsessan Victoria som fyller år idag. Idag fyller även mannen år. Närmare bestämt 45. Grattis älskling!
Igår åkte Max och jag med farmor till Solna Centrum. Vi skulle fixa med födelsedagspresenter. Mannen fyller 45 imorgon. Farmor fyller 67 imorgon. Slutligen fyller mannens moster 70 år imorgon. Detta innebär KALAS !!! Vi hittade våra födelsedagspresenter och åkte hem igen. Vi följde med farmor hem. Det var ingen brådska hem eftersom mannen skulle ut och träffa en kompis. Vi hann bara sitta ner en kort stund hos farmor då H, Max yngsta storasyster, ringer. Hon har köpt en sak till Max och vill komma över. Jag berättar att jag är hos farmor men att jag kan vara hemma om trekvart. H kom med sin kompis J. Det var jätteroligt att träffa J, eftersom jag inte har sett henne på flera år. H hade köpt en T-shirt till Max. En jättesöt ljusblå Adidaströja. Jag blev jätteglad och varm i hjärtat. Det var så gulligt av henne att tänka på sin lillebror.
Max och jag besöker mannen på hans jobb. Vi började med att äta lunch tillsammans. Trevligt. Sedan fortsatte vi med en fika. Max fick ligga på golvet och träna på sin krypning. Det tar sig! Han står på alla fyra och gungar. Rätt var det är så gör han ett skutt framåt. Landar på mage. Laddar om. Gör samma sak igen. Det är fascinerande att se hur han utvecklas. Det här började han med i förra veckan. Nytt är också, om Max sitter hos mannen, och jag sträcker mina armar mot honom så visar han att han vill komma till mig. Han tar tag i mig. Najs.
Max och jag träffade min moster I på eftermiddagen. I är gift med min äldste morbror. Det fanns en tid då vi stod varandra nära. Missförstånd har gjort att vi kommit ifrån varandra.
Idag träffades vi. Det är första gången sedan skilsmässan för 6 år sedan som jag träffat henne utan att andra är med. Vi fikade på ett café i närheten av där vi bor. Det var en trevlig fika. Jag vill gärna träffa henne igen.
Idag är det måndag. Det varmt och solen skiner. Är inte det typiskt? Varför kunde den inte ha tittat fram i lördags och gjort vår dag lite ljusare?
Fredagen den 29 juni:
Max och jag möter farmor vid Götahallen i Älvsjö. Farmor handlar och vi följer med som sällskap. Senare sitter vi och fikar på farmors balkong. Nice. När vi är på väg hem ringer jag mannen, som redan är hemma. E, Max äldsta syster, ringer och vill hälsa på. Det slutar med att vi äter middag tillsammans på vår lilla kvarterskrog. Kvarterskrog var att ta i. Kvarterspizzeria var kanske mer rätt skrivet. Efter middagen skiljs vi åt. E ska in till stan och träffa en kompis hon inte har träffat på länge. Vi går hem och fortsätter ta det lugnt.
Lördagen den 30 juni:
Ingen bra dag. Regnet öser ner. Vi tappar lusten att göra någonting. Så vi gör ingenting. Framåt kvällen spricker det upp och solen tittar fram. Max och jag tar en sväng till affären och köper lördagsgodis åt mannen och mig. Vi äter godis och tittar på musikvideos på you tube
Söndagen den 1 juli:
Så är det den 1 juli. Ingen sommar hittills. Vi tar sovmorgon i vanlig ordning. Tittar på 4:ans morgonteve. När det är slut går jag upp och gör frukost. När allt är uppätet gör vi oss iordning för att åka iväg till Skokloster. Vår vän N undrade om vi ville följa med på en konsert i Skoklosterskyrka. Det ville vi. Det var en underbar konsert. Bra låtar och utmärkt akustik. Det kan inte bli bättre. Jo, det blev ännu bättre. Under tiden vi var i kyrkan kom solen fram. Det blev en jättefin eftermiddag.
När konserten var slut ringde jag till min moster & morbror som har sommarställe i närheten, för att höra om de var där. Det var de så vi åkte dit och fikade. Trevligt.
Tänk att ett halvår kan gå så fort. Ofattbart. Jag skulle vilja stanna tiden och låta den stå stilla ett tag. Ett långt tag. Jag vill inte att någonting ska förändras. Jag vill inte bli äldre. Jag vill inte att Max ska bli äldre eller större. Jag vill bara att tiden ska stå stilla NU.
Vi åkte och hälsade på mannen på hans jobb. Vi åt lunch tillsammans. Men innan det på bussen till Älvsjö station. Oj oj vilken ärthjärna jag träffade på. Jag vet inte om folk har blivit dummare eller om det är jag som har börjat reta mig mer på människor men jag tyckte att denna mamma hade mer och fler blonda slingor än många andra mammaor jag träffat på. Hon satt på sättet och hade vagnen stående längs långsidan på bussen. Hon gjorde inte en min att flytta på sig. Visst, det fanns gott om plats på bussen för oss båda men ändå! Hur svårt kan det vara att visa sin omgivning respekt och maka på sig?
Namn: Max Erik
Ålder: 6 månader
Vikt & längd: 8640 g, 70,5 cm
Storlek: 68 för det mesta men börjar sakta gå över till storlek 74.
Sover: Mellan ca 22-08. Äter kl 6 somnar om direkt. På dagarna sover han oftast 3 gånger. På förmiddagen runt kl 10 blir det 30-60 min. På eftermiddagen sover han 2 gånger till à 30-60 min.
Matschema : Vi har inte kommit igång ordentligt med smakportionerna. Jag har gjort ett storkok med grönsakspuré, som jag har frusit in i en iskubslåda. Det ska bli bättre ordning på maten framöver.
ca 06 ammar
ca 09 ammar
ca 11:30 grönsakspuré
ca 15:00 ammar
ca 16:30 ammar
ca 20:00 ammar
ca 22:00 ammar
sedan vaknar han oftast och vill amma en gång till strax efter han somnat.
Favoritmat: Mammas mjölk ännu så länge.
Gillar: Hoppa i hoppgungan, dricka vatten ur pipmuggen, bada med pappa, leka tittut, visan "Tänk om jag hade en liten liten apa..."
Ogillar: Sitta i bilbarnstolen, höga plötsliga ljud.
Humör: Glad för det mesta. Har nära till skratt och leenden.
Pratar: Han pratar mycket men det är svårt att tyda till ljud. Han säger bl a eeh.
Utveckling: När han ligger på govet vrider han sig åt alla håll, vänder sig från rygg till mage, pratar en massa, första tanden är helt uppe om än liten andra tanden är nästan helt uppe, kan sitta själv kortare stunder, griper efter saker.
Vikt: 8 640 g
Längd: 70,5 cm
Homf: 46,1 cm
Först träffde vi Karin, vår sköterska på BVC. Jag vägde och mätte Max. Han hade vuxit 1,5 cm och ökat drygt 400 g i vikt på en månad. Under tiden vi väntade på läkaren så pratade vi om Max förstås och om vad vi ska göra i sommar. Jag berättade om Max tänder. Karin sa då att tänderna ska borstas morgon och kväll.
Läkaren undersökte Max. Allt var som det skulle och han kan allt som han bör kunna vid 6 månader, förutom örat som han hade ont i i slutet av april. Trumhinnan var ok men hade en rodnad som inte var ok. Vi fick en remiss till en öronspecialist på Huddinge i höst. Läkaren poängterade att örat inte var något att oroa sig för, så då gör jag väl inte det. Det finns ju så mycket man kan oroa sig för istället.
På vägen hem från BVC handlade vi tandborste och tandkräm. Det gick över förväntan att borsta de små tänderna. Max blev till och med ledsen när tandborstningen var färdig. Han ville borsta mera, så det blev en liten sväng borstning till.
På bara en vecka har det hänt massor i Max utveckling. Han tar tag i saker, han vrider och vänder sig snabbt, han kan nästan sitta själv och vänder sig med blixtens hastighet från rygg till mage. Det är otroligt fascinerande att få följa en liten människas utveckling. Jag njuter av varje sekund med lilleman.
Nu är lugnet åter. Max sover. Jag sitter vid datorn med en kopp kaffe. Mannen jobbar. Regnet strilar ner. Allt är som vanligt men vi hade en himla tur med vädret igår. :-?
Idag är Max 5 månader. Jag skriver det ofta men det är verkligen så det känns; att tiden går så fort. Att den rusar iväg. Jag skulle vilja stanna tiden och låta den stå still.
Jag känner mig så stressad över varje dag som går. En dag mindre föräldraledigt. En dag mindre med Max. Det finns inget bättre än att få vara tillsammans med honom och se honom utvecklas. Jag älskar honom så!
Nu är det ett par veckor sedan jag skrev sist. Det har jag skrivit förut men dagarna går verkligen fort.
Max har nu blivit 4½ månad. Han skrattar, ler, jollrar, är intresserad av sin omgivning, tar tag i figurerna i sitt babygym, vänder sig om från rygg till mage, griper saker med båda händerna.
Det är det bästa som finns att få vara tillsammans med honom och följa hans utveckling.
Våra dagar ser ut så här...för det mesta kanske ska tilläggas:
Vi vaknar kl 7 när pappans väckarklocka ringer. Jag ammar Max.
Vi går upp vid 9-tiden. Jag äter frukost.
Någon gång under förmiddagen sover Max en timme.
Runt kl 13 går vi ut och går. Vi brukar promenera i Vinterviken. Det tar en timme. På hemvägen handlar vi det vi ska ha tillmiddag.
Under eftermiddagen uträttar vi ärenden eller tvättar.
Mannen kommer hem runt kl 18.30, efter det somnar Max och han
sover kanske en timme. Jag lagar middag. Max brukar vakna lagom till när maten
är klar. När jag äter ska han äta, så har det varit sedan dag 1. :)
Max somnar för natten mellan kl 21 och 22. Vi brukar lägga oss strax efter.
Max är förkyld. Det är hans första förkylning och han är inne på sin tredje dag.
Max vaknade vid 2-tiden i natt och var så ledsen. Jag tog upp honom. Bytte blöja. Gick omkring med honom på axeln. Till slut somnade vi i soffan för att inte väcka pappan, som ska jobba, och då var klockan 04.30. Klockan 7 vaknade pappan. Han tog hand om Max och jag fick sova någon timme.
Jag tycker så synd om Max. Han hostar, är snuvig och har lite feber. När han hostar blir han ledsen. Det ser ut som att det gör ont. Jag önskar att jag kunde vara förkyld istället för honom.
