Vi går mot nya tider
Vi går mot nya tider Max och jag. Om tre (!) dagar börjar jag skolan och om elva (!) dagar börjar Max inskolningen på dagis. Jag är jätteglad över att ha kommit in på utbildningen. Jag vågar inte ens tänka tanken hur det hade känts om jag inte hade kommit in på skolan utan skulle tillbaka till jobbet. Samtidigt som jag känner glädje så har jag sorg i hjärtat över att inte få vara tillsammans med Max på samma sätt som förut. Det känns otroligt läskigt att lämna min lilla mammabubbla som jag har befunnit mig i i över ett års tid och som jag har känt mig så trygg i.
Max och jag träffade hans blivande dagisfröken idag. Hon kom hem till oss på eftermiddagen. Det kändes läskigt att träffa en vilt främmande person hemma så Farmor fick vara med.
Dagisfröken kom. Hon var faktiskt riktigt trevlig. Hon fick det mest läskiga kring dagiset att försvinna. Men sorgen i hjärtat försvinner inte. Den djupnar och jag känner nästan något liknande panik över måndag. Nu ska jag försöka att bara vara. Att vara här och nu hur svårt det än är. Jag vill att våra sista hela dagar tillsammans ska bli så bra som möjligt.

