Nu har jag landat i det här att jag kom in på skolan. Jag är så glad! Vilken ångest det hade varit nu om jag inte kommit in på utbildningen. Veta att snart måste jag börja jobba och Max måste börja på dagis. Vantrivas på jobbet och längta efter Max. Att inte få vara nära honom. Det känns fortfarande hemskt jobbigt att behöva lämna bort honom men det känns lite lättare när jag får göra något som utvecklar mig.
Fick beskedet från skolan i dag. Jag kom in på den utbildningen som jag sökt! Jippie!!! Vilken otrolig lättnad. Jag är så glad men jag har inte hunnit fatta det ännu.
På eftermiddagen ringde jag till skolan för att höra hur det går med min antagning till kursen. R, som är projektledare för antagningarna till KY-utbildningarna på skolan, svarade att hon ännu inte har något besked att ge. Preliminärt ser det bra ut för mig. Att hon inte brukar ge preliminära besked hur som helst utan att jag kan känna mig ganska lugn. Svårt att vara lugn när det känns som att hela ens framtid står på spel. Det är bara att fortsätta vänta.
Så är det dags för läkarbesöket på KS Huddinge. Egentligen skulle jag dit på fredag men det blev ändrat till idag, vilket är bättre så är det gjort. När jag fick den här läkartiden i slutet av oktober så kändes det som en evighet till det var dags och nu är vi här! Det känns lika märkligt varje gång när man är framme vid en händelse som är förknippat med ett visst datum långt fram i tiden. Jag är inte orolig för läkarbesöket. Jag är mer orolig för resultatet av proverna. Givetvis blir jag glad om proverna är bra. Det som känns jobbigt är om proverna är okej men jag känner mig inte bra. Just nu vet jag inte riktigt hur jag mår. Det här att jag inte vet vilket datum Max ska börja på dagis och hur det blir med skolan bidrar säkert till hur jag känner mig.
Hemma igen och nu vet jag hur jag mår. Det är inget fel på sköldkörteln. Jag mår bra och nu är det bara att gilla läget.
