Ensamhet

Helgens kalas gick över förväntan bra. Tyvärr tror jag alltid det värsta. Jag målar upp en bild i tanken, så dumt. Jag vet men det är så jag funkar. I tanken såg jag framför mig hur rökigt det skulle bli, att Max inte skulle få sitta hos oss på restaurangen därför att någon annan ville hålla honom, att någon skulle försöka mata honom med något som inte är lämpligt. Det blev inte så! Det var inte rökigt alls. Hemma hos mannens moster fick rökarna stå ute på balkongen och på restaurangen var det rökning tillåtet utanför, som det alltid är numera. Max satt hos oss när vi åt. Den olämpliga smakportionen kunde jag styra bort. Ur den här synvinkeln var allt hur bra som helst. Av detta borde jag ta till mig att det som regel blir bättre än vad jag tror.

Jag är jätteglad för mannens skull att han har stor släkt. Det är bara det att vid sådan här släkträffar så blir det så tydligt hur lite släkt jag har och då känner jag mig jätteensam och ledsen i hjärtat. Det här är inget som har blivit bättre med åren. Tvärtom så har det nästan blivit värre. Jag är så glad över att jag har barnen.