Ångest

Det är samma sak varje år. Det är lika hemskt när det är den 1 augusti. Det har säkert att göra med att nu känns det som att sommaren vänder och hösten närmar sig med stormsteg. Det är hemskt! Jag vrida tillbaka tiden till runt mitten av maj, då var hela sommaren kvar. Nu är det bara augusti kvar sedan är hösten här och jag har kommit ännu närmare tidpunkten då jag måste börja jobba och Max ska in på dagis. Stackars honom. Nu har han kanske den lyckligaste tiden i sitt liv. Det är i alla fall den friaste tiden. Nu finns det inga måsten för honom. Gullungen är morgontrött. Vad hemskt det känns att behöva slita upp honom tidigt om mornarna för att sedan ta honom till dagiset. Hua, det känns verkligen hemskt. Deprimerande. Jag måste bli bättre på att ta vara på nuet. Glädjas åt det jag har för stunden. Jag har ju trots allt flera månader kvar tillsammans med min lille älskling innan allvaret börjar.

Ikväll ska vi lämna tillbaka bebiskorgen till min kompis G. Jag ser verkligen fram mot det. Vi är hemskt trångbodda och har inte kunnat ha både korg och spjälsäng i sovrummet. Tjohej! Nu kan vi äntligen skaffa spjälsäng åt lilleman. Samtidigt ska det bli kul att träffa G. Jag har inte träffat henne sedan hon kom hem till oss med bebiskorgen.