Så var det dags igen för besök på BVC. Idag var det 10-månaderskontroll också. Först träffade vi vår sköterska som vägde och mätte Max. När det var klart fick vi fick träffa doktorn, som lyssnade på Max hjärta och lungor och kontrollerade att han utvecklats som han skulle.
Längd: 76 cm
Vikt: 10 030 g
Homf: 48,4 cm
Jag fick brev från sjukhuset idag. Det stod att remissen var mottagen och beviljad och att de ska höra av sig. Remissen beviljad? Jag trodde inte att en remiss inte kunde bli beviljad. Hmm, märkligt.
Posten kom redan 8.40. Det var också märkligt.
Nu är det väntan som gäller. Jag väntar på besked om antagningen till skolan. Jag väntar på svar på remissen angående min sköldkörtel som krånglar. Ovisshet är jobbigt. Tankarna är många. Ibland svåra att sätta på pränt.
Jag läste i en bok som jag har om att leva här och nu. När man inte är närvarande i det som händer i nuet så lever man faktiskt inte fullt ut. Med väl preciserade mål behöver det inte vara tryggare att tänka framåt eller bakåt i tiden istället för att satsa allt och låta livet komma till en. Med egna mål som du har hämtat ur dina innersta behov så kommer du att drivas framåt mot målen av egen önskan och med egna krafter. Först när du har väl preciserade mål kan du ta kontrollen. Då släpper rädslan för att misslyckas och du känner dig trygg i dig själv istället för att vara i händerna på omständigheterna.
Jag tänker mycket på vad min doktor och jag pratade om under tiden han opererade mitt åderbråck. Vi pratade om tiden då han utbildade sig till läkare. Vägen dit var inte spikrak men det gick framåt. Han sa: "Det finns alltid tid". Det kändes så hoppfullt på något sätt när jag tänkte på min egen situation.
Jag har börjat fundera lite på vad jag ska göra om jag inte kommer in på skolan. Vilken hemsk tanke men den måste ändå tänkas! Tanken på att läsa företagsekonomi A och B på distans kvartsfart har börjat gro. Sista ansökningsdag för A-kursen är 7 november.
Om jag inte skulle komma in på utbildningen. Vad ledsen jag skulle bli. Så misslyckad jag skulle känna mig och slutligen vad pinsamt det skulle kännas med tanke på hur många jag har berättat det här för...
Intervjun tog drygt 40 min. R som höll i intervjun var trevlig och det kändes bra. Jag fick inte frågor om vad mina styrkor och svagheter är, däremot fick jag berätta lite om mig själv och varför jag söker just den här utbildningen. Dessvärre får jag inte besked om jag blivit antagen eller inte förrän tidigast i början av december. I sämsta fall får jag besked 21 december. Det känns jättelångt dit. Känns som det blir svårt att hålla modet uppe. Det är bara att bita ihop. Nu är det klart och jag gjorde mitt bästa.
Jag fick rådet av R att börja tänka ut 15 företag som jag skulle kunna tänka mig att praktisera på, så det ska jag ta tag i nu.
Idag är dagen med stort I! I som i intervju. Jag gåller som bäst på att göra mig i ordning. Om drygt en timme är jag på väg och farmor ska passa lillplutten.
Dan innan intervjun. Givetvis funderar jag funderar mycket på den. Jag passade på att googla om intervjuer och det gav faktiskt lite. Att man ska passa sig för att upprepa det man har skrivit i CV:t. Intervjun är till för att den som intervjuar vill se hur verbal man är och hur man formulerar sig. När jag hade läst det här och gått igenom intervjun mentalt i huvudet så kändes det bättre.
På eftermiddagen hade jag tid hos doktorn. Fick svaret på röntgen som jag gjorde för några veckor sedan. Röntgen visade ingenting som kunde vara något farligt, däremot måste jag få behandling och fick remiss till endokrinologen på Huddinge. So far so good.
Igår innan jag gick och la mig läste jag mejlet som jag fick från skolan, i vilket jag fick bekräftelse på att jag skulle göra proven den 18 oktober. På förmiddagen hörde skolan av sig. När jag kände igen telefonnumret så tog hjärtat ett skutt av glädje. Då förstod jag att jag hade klarat proven. Vilken lyckokänsla... nu har jag kommit halvvägs. På måndag kl 11 har jag tid för intervjun.
Jag kände mig konstigt nog väldigt lugn hela dagen. Det är märkligt. När jag gjorde proven kände jag mig jättestressad och var alldeles kall om händerna, vilket inte gör det lättare att skriva precis.
Matteprovet kändes som att det gick vägen. När jag gick igenom provet i huvudet hittade jag några fel som jag givetvis retade mig på. I det stora hela borde det ha gått bra.
Engelskaprovet var svårt. Det var mycket svårare än jag trott. Jag är jätteosäker om det gick vägen.
Det är skönt att det är gjort. Nu när jag har gjort proven så känner jag att det hade inte förändrat utgången om jag väntat med proven till 6 november eller 1 december. Det känns också bra att veta.
Nu är det bara att hoppas på att det gick vägen.
Max sov faktiskt en stund mitt på dagen så att jag kunde plugga en sista gång. Det kändes bra att ha gjort det. Inte för att jag tror att det gör saken bättre men det känns bättre.
Det är så lätt att ta något för givet. Det är lycka att få vara tillsammans med Max och se hur han utvecklas dag för dag.
Idag fick Max sin åttonde tand. Nu har han fyra tänder uppe och fyra tänder nere. De två sista tänderna är som små små risgryn men de finns där.
Imorse var Max fortfarande varm. Jag tog tempen som visade 39,0. Fortfarande inga symtom på förkylning. Jag ringde till BVC och frågade om jag skulle ge alvedon och det tyckte sköterskan att jag skulle göra. Max fick lite alvedon men jag kan inte säga att han blev så mycket piggare av det. Men efter ett tag kändes han inte riktigt lika varm längre. Av en händelse tittade jag i hans mun och där såg jag att sjunde tanden spruckit igenom. Där fick vi förklaringen på febern. Känns lite bättre nu när vi vet varför Max har feber. Tänk att har han 7 tänder. Den åttonde tanden är inte långt borta...
Lördagen den 13 oktober:
Vi har fortfarande hyrbilen så vi tyckte att det var lika bra att ta en liten tur eftersom vi snart kommer att få tillbaka vår egen antifamiljbil. Vi ville åka till någonstans i närheten. Valet föll på Vaxholm. Vi tog med farmor och kisse. När vi körde in i Vaxholm så var det fler bilar än vi trodde att det skulle vara och därmed färre parkeringsplatser, vilket är en naturlig följd. Till slut hittade vi en parkeringsplats, men ingen biljettautomat. Mannen frågade till sist en Vaxholmsbo var närmsta automat finns och fick till svar att det är gratis att parkera i Vaxholm. Varför tar man då inte bort skyltarna som talar om vilka tider om dagarna som man är skyldig att betala biljett på?
På hemvägen åkte vi förbi Åkersberga där mannens bror med familj höll till för dagen. Vi stannade där någon timme innan det bar av hemåt.
När vi kom hem var Max lite trött och sov middag en stund. När han vaknade var han varm och ögonen blanka. Jag tog tempen på honom. 39,3 hade han. Stackars liten!
Söndagen den 14 oktober:
Max är idag 9½ månad.
Max och jag gick upp så att mannen skulle få sova en stund till innan han behövde gå upp för att åka iväg till jobbet.
Natten som gick blev orolig. Max var varm och lite ledsen emellanåt. Idag visade tempen 38,8.
Det blev en lugn dag inomhus. Max och jag tittade på TV under tiden mannen jobbade. Resten av dagen blev mys och avslutades med en god middag och film. Jag var helt slut och somnade bredvid Max på vardagsrumsgolvet.
Idag la jag min ansökan till skolan på brevlådan, så är etapp 1 avklarad. På torsdagkväll ska jag göra de diagnostiska testerna i matematik och engelska. Blir jag godkänd på dessa så blir jag kallad till intervju och vips är jag lite närmare mitt mål. Behöver jag säga att jag är jättenervös?
Det har gått drygt en vecka sedan jag skrev sist. Det har varit en vecka full med tankar. Nu vet jag som sagt hur jag mår. Jag har en överfunktion på sköldkörteln. Jag hade det på känn, så jag är inte förvånad. Jag har ju dessutom känt av en del symtom. Jag ska till doktorn nästa fredag. Han vill se hur jag mår och ge mig en remiss till en endokrinolog, dvs en specialist på hormonsjukdomar.
Att inte veta är jobbigt. Samtidigt kan vetskapen om någonting också vara jobbig men det ligger på ett annat plan. Nu är det en vecka sedan jag undersökte sköldkörteln och jag funderar mycket på vad resultatet kommer att vara. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt är bra. Det optimala skulle vara att jag är frisk som en nötkärna och att jag kommer in på skolan. Men så bra får väl ingenting vara...
Om mina föräldrar hade levat så hade de firat sin 49:e bröllopsdag idag! Det är ju några år det. Pappa har nu varit borta i 22 år och mamma i 10. Jag är så ledsen över alla deras förlorade år. Allt som de inte fick uppleva tillsammans. Att de inte fick uppleva tjejerna och Max. Båda hade älskat alla barnbarnen. Det är så sorgligt att Max inte har någon mormor, morfar eller farfar. Alla tre är borta sedan länge. Men han har en farmor som nästan älskar ihjäl honom och vill ses jämt! Och det är det inte alla som har!
