Vi fick en mysig sista september. Mannen var tvungen att jobba, vilket han oftast gör trots att det är söndag och vilodag. Vi följde med till jobbet och fick en skön stund ute i solen. Det var nästan 20 grader varmt ute. När mannen jobbat klart åkte vi och åt sen lunch och sedan blev det fika hos farmor.
Men vilken dag det blev! När mannen åkte till jobbet satt kisse på fönsterblecket. Jag plockade undan efter frukost. Bytte blöja på Max. Plötsligt kändes det som att det skett en förändring. Jag insåg att förändringen bestod i att Kisse inte syntes till. Jag ropade och lockade på Kisse men ingen katt kom. Då insåg jag att Kisse inte längre var inne utan att hon var på rymmen! Jag klädde på Max i all hast och så störtade vi ut med barnvagn och koppel i högsta hugg. Vi gick mot sidan där parkeringen för bilarna är. Jag ropade på Kisse. Plötsligt hörde jag ett svagt jamande långt bort. Jag fortsatte ropa och där var hon! Vad glad jag blev. Jag satte på henne kopplet fort och tog in henne i lägenheten. Max och jag gick ut på promenad, eftersom vi var i ordning. När vi gått en stund ringde L. Jag kände ett stort stygn av dåligt samvete att det inte var jag som ringde henne. Vi bestämde att höras igen om några timmar för att bestämma mer exakt om vår promenad som vi pratat om i flera veckor. Vi fick en kall men mycket trevlig promenad i Vinterviken som avslutades med en latte på Kafé Pladder. När vi kom hem var vi kalla som is. Det tog ett tag att tinaupp. Kvällen blev mysig med hemmagjord pizza framför teven.
Det finns inget mer intressant än att få följa en liten människas utveckling. För bara några dagar sedan ville han inte så gärna ta nappflaskan. Nu går det hur lätt som helst att ge honom flaskan och han äter, bara det inte är välling i den. Idag åt han en hel portion gröt. Den var ganska lös men det var trots allt en hel portion. Nu äter han mat med förhållandevis god aptit. Det gjorde han inte för några veckor sedan. Samtidigt känns det lite sorgligt att han ska bli stor trots att det är det naturligaste saken i världen. Att det är större och självständig han ska bli. Det som känns hemskt är att för varje dag som går blir jag bara äldre och äldre och min bebis är borta för alltid.
Vi sammanstrålade med farmor på tunnelbanan. Farmor skulle passa Max under tiden jag skulle röntgas. Vi var alldeles för tidiga på sjukhuset, vilket var bra eftersom jag skulle hinna amma Max en sista gång innan det var dags för scintigrafin.
Innan undersökningen fick jag ge lite uppgifter till en sjuksköterska. Sedan fick jag följa med henne in på ett rum där hon gav jag injektionen för röntgen. Jag fick vänta i en kvart innan det var dags för själva undersökningen. Jag var helt oförberedd på vad som skulle hända. Jag fick ligga på en smal brits. Jag åkte bakåt samtidigt som kameran sänktes ned. Den var bara någon centimeter ovanför mitt ansikte. Till att börja med kändes det lite läskigt. Sköterskan la ett föremål nedanför halsen som skulle visa var nyckelbenen var på bilderna. Under tiden lyssnade jag på radio, vilket underlättade hela undersökningen betydligt. Första bilden tog 5 min och andra tog 10 min. Hela undersökningen tog allt som allt 40 min. Det gick fortare än jag trodde. Innan vi åkte hem tog vi en fika på sjukhuset. Kaffe och bulle. Å vad gott det var med fika! Och nu är det alltså amningsstopp. Jag har verkligen gruvat mig för det här, men det gick bättre än jag trodde. På eftermiddagen åt han lite välling, han fick frukt och lite mat. På kvällen blev det mera välling. Han sov till 2. Då ville han inte ha välling. Han var jätteledsen. Då värmde mannen bröstmjölk och det åt han och så somnade han om. Kl 6 vaknade han igen och var hungrig. Jag värmde bröstmjölk. Han åt och somnade. Sov till kl 8. Vilken lättnad när natten var över. Stackars mannen. Han sov inte en blund på hela natten. Kanske förde jag över min nervositet på honom. Jag kunde trots allt sova till och från under natten.
Nu är det bara att vänta på resultatet av undersökningen. Sjuksystern sa att det skulle ta en vecka för min läkare att få bilderna. Nu håller jag tummen för att allt är som det ska.
Nu håller jag som bäst på att göra mig och Max i ordning för att åka till sjukhuset och göra undersökningen. Vi ska träffa farmor på tunnelbanan om en liten stund.
Tänker mycket på morgondagen och hur det kommer att vara med Max vid den här tiden imorgon...utan tutte. Det kommer nog bli jobbigt. Det som känns värst är om han vill ha tutte och så kan han inte få det på grund av amningsstoppet. Har försökt att samla ihop så mycket mjölk som möjligt hela dagen. Annars har vi haft en mysig dag ihop Max och jag. På eftermiddagen besökte vi lekis och på hemvägen gick vi igenom Vinterviken.
På eftermiddagen hoppade mannen och jag in i en fotoautomat och tog var sin omgång med kort. Mannen behöver kort för att förnya sitt körkort och jag behöver kort för min ansökan. Vad nöjd jag kände mig när det var gjort! Inte över resultatet, dvs hur korten blev, utan att det blev gjort i god tid. Bara en sådan sak! :-)
Idag är det lördag och om två dagar är det dags för röntgen av sköldkörteln. Med andra ord, dagen med amningsstopp i minst 24 timmar närmar sig med stormsteg! Max vill inte äta välling. Han leker med nappen eller blir så arg och ledsen när han inte får tutte, att han blir röd i hela sitt söta lilla ansikte. Jag räknar med fasa ner timmarna fram till tisdag. Hur ska det här gå....????
Idag blev en bra dag. Max och jag åkte på eftermiddagen till mannens kontor. Tanken var att jag skulle skriva ut min ansökan till skolan. Jag vill ha allting klart i mycket god tid, eftersom jag inte vet om jag måste opereras eller om mannen kommer iväg på en kryssning med arbetet. Deadline för ansökan är 17 oktober. Nu när allting är gjort känner jag mig lite lugnare.
Nu är tiden bokad för scintigrafin av sköldkörteln. Den ska göras på tisdag. Känns läskigt att det ska föras in ett radioaktivt medel i kroppen. Eftersom radioaktiva ämnen går över i bröstmjölken blir det amningsstopp i minst 24 timmar. Stackars Max! Nu är tiden inne för välling. Vi måste börja med smakportioner så att det funkar på tisdag. Max fick första smakportionen på kvällen och det gick faktiskt bra. Jag är förvånad men glad!
Max hade barnvakt för första gången. Från början var det tänkt att storasyster H skulle passa honom. Tråkigt nog var hon tvungen att jobba. Därför fick farmor uppdraget. Det gick faktiskt över förväntan. Han var ledsen ett tag men till slut tog han nappflaskan och sov i sin säng tills vi kom hem.
Det har varit tyst här ett tag. Jag har funderat mycket på vad jag vill göra efter mammaledigheten och det har tagit mycket energi. Jag har opererat ett åderbråck på benet och i samband med det togs ett blodprov och då upptäcktes det att min ämnesomsättning är för hög. Jag ska få en remiss till en scintigrafi av sköldkörteln och det har också tagit en massa energi. Det känns så konstigt när man ska fixa till en sak och så upptäcks något annat som blir ett problem och så blir inte slutet på det som man hade tänkt sig. Å andra sidan blir det ju väldigt sällan som man tänker sig. Det här med min sköldkörtelrubbning är en svårsmält karamell. Jag har vetat om det sedan sista augusti. Jag vet inte om det beror på att jag har läst mycket om sköldkörteln som gör det men jag har mått väldigt dåligt den senaste veckan. Jag känner mig väldigt trött och orkeslös, ibland mår jag hemskt illa.
