Höst

Nu känns det som att hösten är här. Jag tycker om när det här höst. Man sitter inne och myser med te och tända ljus. Färgerna på träden som skiftar i gult och rött. Den speciella luften som är kall och klar...

Min förhoppning är att jag i slutet av den här månaden vet hur framtiden kommer att bli.

Ångest

Det är samma sak varje år. Det är lika hemskt när det är den 1 augusti. Det har säkert att göra med att nu känns det som att sommaren vänder och hösten närmar sig med stormsteg. Det är hemskt! Jag vrida tillbaka tiden till runt mitten av maj, då var hela sommaren kvar. Nu är det bara augusti kvar sedan är hösten här och jag har kommit ännu närmare tidpunkten då jag måste börja jobba och Max ska in på dagis. Stackars honom. Nu har han kanske den lyckligaste tiden i sitt liv. Det är i alla fall den friaste tiden. Nu finns det inga måsten för honom. Gullungen är morgontrött. Vad hemskt det känns att behöva slita upp honom tidigt om mornarna för att sedan ta honom till dagiset. Hua, det känns verkligen hemskt. Deprimerande. Jag måste bli bättre på att ta vara på nuet. Glädjas åt det jag har för stunden. Jag har ju trots allt flera månader kvar tillsammans med min lille älskling innan allvaret börjar.

Ikväll ska vi lämna tillbaka bebiskorgen till min kompis G. Jag ser verkligen fram mot det. Vi är hemskt trångbodda och har inte kunnat ha både korg och spjälsäng i sovrummet. Tjohej! Nu kan vi äntligen skaffa spjälsäng åt lilleman. Samtidigt ska det bli kul att träffa G. Jag har inte träffat henne sedan hon kom hem till oss med bebiskorgen.

Ensamhet

Helgens kalas gick över förväntan bra. Tyvärr tror jag alltid det värsta. Jag målar upp en bild i tanken, så dumt. Jag vet men det är så jag funkar. I tanken såg jag framför mig hur rökigt det skulle bli, att Max inte skulle få sitta hos oss på restaurangen därför att någon annan ville hålla honom, att någon skulle försöka mata honom med något som inte är lämpligt. Det blev inte så! Det var inte rökigt alls. Hemma hos mannens moster fick rökarna stå ute på balkongen och på restaurangen var det rökning tillåtet utanför, som det alltid är numera. Max satt hos oss när vi åt. Den olämpliga smakportionen kunde jag styra bort. Ur den här synvinkeln var allt hur bra som helst. Av detta borde jag ta till mig att det som regel blir bättre än vad jag tror.

Jag är jätteglad för mannens skull att han har stor släkt. Det är bara det att vid sådan här släkträffar så blir det så tydligt hur lite släkt jag har och då känner jag mig jätteensam och ledsen i hjärtat. Det här är inget som har blivit bättre med åren. Tvärtom så har det nästan blivit värre. Jag är så glad över att jag har barnen.

Typiskt

Idag är det måndag. Det varmt och solen skiner. Är inte det typiskt? Varför kunde den inte ha tittat fram i lördags och gjort vår dag lite ljusare?

Betraktelser

Tänk att ett halvår kan gå så fort. Ofattbart. Jag skulle vilja stanna tiden och låta den stå stilla ett tag. Ett långt tag. Jag vill inte att någonting ska förändras. Jag vill inte bli äldre. Jag vill inte att Max ska bli äldre eller större. Jag vill bara att tiden ska stå stilla NU.

Vi åkte och hälsade på mannen på hans jobb. Vi åt lunch tillsammans. Men innan det på bussen till Älvsjö station. Oj oj vilken ärthjärna jag träffade på. Jag vet inte om folk har blivit dummare eller om det är jag som har börjat reta mig mer på människor men jag tyckte att denna mamma hade mer och fler blonda slingor än många andra mammaor jag träffat på. Hon satt på sättet och hade vagnen stående längs långsidan på bussen. Hon gjorde inte en min att flytta på sig. Visst, det fanns gott om plats på bussen för oss båda men ändå! Hur svårt kan det vara att visa sin omgivning respekt och maka på sig?